gayisokey

Här är dikten jag skrivit till teckningen jag gjorde i skolan :)



Sin svettiga svaga hand söker handtaget på slottets starka muradörr,
rädslan omringar rikt riddaren att du strider emot precis som förr.
Att den röda rosens rikliga färg skall ristas bort av regnande rinnande förfallenhet
och att hjulets rotation skulle efter så lång tid byta håll är en obegriplighet.
Ändå är vetskapen om att snön till sommarens värme har i slutändan alltid förtynat,
med tiden har Hoppets hunger härsknat och de kittlande fjärilarna i kistan kiknat.
Riddaren ber för livet att hon skall öppna rutrostade dörren för han orkar inte banka mer,
Prinsessan litar inte på ord fast han står med bevis, att han älskar henne oavsett vad som sker.
Men hon vägrar låta riddaren komma in för att ge honom en enda chans,
Tänk att stå med beviset i hand för vad som skulle ge en evig kärleksromans.
Prinsessans tunna kropp pressat mot muradörren, kämpar som om det vore livet,
att den underbara riddaren är en lömsk bedragare är något hon alltid tar förgivet.
Men vem kan klandra hennes rädsla för att bli sårad då alla andra varit bluff,
den tappra riddaren samlar sina sista krafter för att göra en sista knuff.
Men det är lönlöst, dörren rör sig inte en millimeter, den rör sig inte alls,
utan Prinsessan vid sin sida orkar han inte leva mer, så han för snaran mot sin hals.